Är det så konstigt att jag oroar mig? Är det så konstigt att varje dag känns som en melankolisk smörja?

Miranda sitter och tittar ut genom fönstret. Det är förfärligt, att man får lov att luras sådär. Men nu är det som det är. Lärar-Kurt pratar om räta vinkelns ekvation, och ingen verkar bry sig, minst av alla bryr sig lärar-Kurt. Utanför blåser vinden.

Skolan är slut för dagen och Samantha går ut genom porten, hon möter Miranda bakom skolan och ser länge på henne.

“Jaha Marre, ska vi börja duellen?”

Miranda ler stort.

“Nej, här ska fan inte bli en duell. Jag har redan vunnit över dig för många gånger på kort tid. Jag skrev så för att se om du skulle dyka upp. För om du gjorde det, tänkte jag bjuda hem dig på te.”

Samantha flinar.

“Du är ju sinnessjuk! Men, jag accepterar din inbjudan.”

På väg mot bussen som ska ta dem till Mirandas morsas palats – fast egentligen är det ju inget palats – så känner Samantha hur Miranda tar tag i hennes hand.

“Vad gör du?”

“Tycker det är mysigare att gå så här”

“Du är ju knäpp…”

De två tjejerna sätter sig i busskuren. Väntan på bussen blev inte särskilt långvarig.

Väl hemma hos Miranda så sätter de sig i hennes rum.

“Vet du, jag tänkte på det där du sa om att du inte vill gå hem efter skolan… Du vet, du kan få komma hit istället, om du vill.”

“Jag är inte ute efter välgörenhet!” Utbrister Samantha med en kränkt min och fortsätter

“Jag behöver ingen hjälp från någon”

“Det är inte frågan om välgörenhet, din idiot. Jag skulle inte förslå det om inte jag själv ville det” svarar Miranda surt.

“Förlåt”

“Vill du ha te?”