Samantha smyger tyst ut på balkongen, greppar tag om trädgrenen som sträcker sig ner mot gräsmattan, och hoppar den sista metern ner. Det är så hon alltid lämnar huset, eftersom hon inte vill bli upptäckt av Charlie och Roxanne, hennes vårdnadshavare. Klockan närmar sig midnatt och hon känner bara för en promenad, och ingen av de där inne kommer ändå bry sig om hon är ute.

Natten är kall, luften är fuktig. Hon känner sig märkligt tom, men fridfull. Sneddar mot kyrkogården och tittar in. Samantha älskar kyrkogården, hon ser det som en mystisk och lite spännande plats. Och en mötesplats för att träffa sina föräldrar. Hon går fram till gravstenen. “Makarna Olivia och Rose Elrosy”. Samantha lägger en ros på graven och sätter sig framför den. Det var en ros hon stal från någons rabatt, men det behöver hon ju inte tala om. Hon börjar prata, så som hon alltid gör när hon besöker sina mödrars grav.

“Mor, jag har haft en rätt bra vecka. Visst, jag har bråkat med Marre, som vanligt. Hennes gäng är alltid på mig. Men jag tror inte längre att hon hatar mig. För idag så började hon hångla med mig av ingen särskild anledning! Visst, Charlie och Roxanne är idioter, men tack vare dem är jag i alla fall inte hemlös. Jag snattade en tidning i affären, men annars har jag skött mig bra. Jag har det ändå rätt bra, trots Charlies vrede. Skolmaten är bra, jag har bra vänner och jag är kreativ, precis som ni alltid var när ni levde. Jag är okej.”

Det var bara en sak som inte stämde med det hon sa. Hon har inte alls några vänner. Samantha fnyser. Vad ska man med vänner till? Hon drar händerna genom det kortklippta röda håret, drar upp baggyjeansen som höll på att ramla ner när hon ställde sig upp.

På väg ut från kyrkogården möter hon Damien, en av Mirandas kumpaner. Det kala huvudet och de illa sittande kläderna har inte förändrats, men det har attityden.

“Hej Sam” kvittrar han och drar ett till bloss av cigarren.

“Röker du cigarr?”

“Nej, jag röker gräs”

“Va?!”

“Det är en cigarr ser du väl! Jag sa bara så för att du ställer en fråga som är självklar!”

“Äh”

Damien svänger plötsligt kroppen mot Samanthas håll och ser på henne.

“Jag menade inte det där jag sa förut, om att det skulle vara något fel med att gilla tjejer… Om man är tjej alltså.”

Samantha flinar.

“Som om din åsikt skulle betyda ett skit för mig…”, svarar hon nonchalant.

“Fast du förtjänar all spö du fick”, flinar Damien tillbaka och armbågar Samantha på sidan. Hårt.

“Vi ses i skolan imorgon”

Hon tänker att Damien är rätt harmlös ändå. Fast han slår jävligt hårt.

Väckarklockan ringer och Miranda slår upp ögonen. Hon funderar på gårdagen. Hon funderar på Samantha. Hon vet inte vad hon ska tycka om henne. Hon är tilldragande, men alldeles för uppkäftig för hennes smak. Men, hon är intressant. Och jävligt störande.

“Hej Marre, hur är det? Åh titta, där borta är Sam. Ska vi…?”