"Mona, skynda dig!" skriker Nath och rycker förtvivlat sin syster i handen. På samma sätt som hon hade ryckt upp Mona ur sängen i samma stund som hennes mamma skyndat på dem. De smet från bakdörren, och var jagade av ohyggliga varelser en bra bit innan de kom utom räckhåll. Men Nath vågade inte stanna. Hon höll krampaktigt den knotiga trästaven i ena handen och sin älskade lillasyster i den andra.

"Jag är trött!" gnällde Mona och Nath erkände att hon också var ganska trött. Hon sneglade över axeln, men såg ingenting längre.

Plötsligt hör Nath något bakom sig och vänder sig förskräckt till Mona.

"Fort, in här!"

Nath trycker in Mona i ett stort ihåligt träd som hon fick syn på precis bredvid dem. Mona andas högt och Nath håller stressat om henne men håller bestämt en hand för hennes mun.

"Tyst Mona!" viskar hon irriterat.

Plötsligt hör hon dock en kvinnoröst. Mona verkar inte reagera alls. Ljuden utanför försvinner gradvis och Nath tar bort handen för Monas mun.

"Hörde du rösten?" frågar hon i viskande ton.

Mona ser förvirrad ut och det räckte som svar. Hon hade alltså inte hört den.

"Oroa dig inte, mitt barn. Du håller inte på att bli galen!" säger rösten, nu högre än innan. Precis som om den var närmare henne fysiskt.

"Jag är Rose" säger rösten i behaglig stämma. “Din gammelfarmor. Du kommer klara dig bra, bara du lyssnar på mig och låter mig vägleda dig.”Nath lyssnar noga. Mona tittar åt alla håll och verkar inte förstå vad som händer.

“Hör du en röst Nath?” frågar Mona och börjar äntligen få grepp om vad som sker.

“Ja det är gammelfarmor Rose”

“Varför kan inte jag höra henne?!” gnäller Mona i en anklagande ton. “Jag vill också!”

“Mona, sluta gnäll, vänta…”

Rösten försvinner och kommer tillbaka, det låter som om rösten blivit vågor på vattnet nästan.

“Sådär, jag var tvungen att tänka” fortsätter Rose plötsligt. “Nathalina, lyssna. Du har en gåva. Det verkar som lilla Månstråle har förskonats den… Men du måste lära dig att lyssna på rätt sätt.”

Rose tystnar.

“Vadå? Jag förstår inte?” viskar Nath. “Vad är det jag kan som inte Mona kan?”

“Höra mig. Det beror på att du kan se andar. Höra andar. Jag är en av dem.”