Bussen stannar utanför Donuts bageri och Samantha kliver av och går i rask takt mot köpcentret. Hon är i desperat behov av kaffe. Hon hör steg bakom sig, hon vet vem det är, men hon ignorerar dem. Hon går in på kaffehuset som hon är van vid och köper den starkaste espresso hon hittar och sätter sig i ett hörn av kafeterian.
Hon hör en bekant röst, men hinner knappt reagera innan Miranda sätter sig mitt emot, fullkomligt oinbjuden.
“Marre, varför följer du efter mig? Jag trodde vi var kvitt nu!”
Sam snörper på munnen och den spruckna läppen gör en ful grimas. Hon känner att hon börjar få näsblod igen.
”För att jag inte har något för mig i eftermiddag. Tänkte att jag lika gärna kunde hänga på”, svarar Miranda och ser lurig ut.
”Så du kan plåga mig lite till? Vilken jävla mobbare du är!” Fnyser Samantha och vänder tvärt blicken till fönstret istället.
”Sam, jag tänkte faktiskt inte vara jävlig den här eftermiddagen”, svarar Miranda kort men ändå självsäkert.
”Jaså du”.
Samantha suckar.
”Jag har ingen lust att gå hem”, suckar hon igen.
Miranda sörplar sin kaffe latte. Hon tittar upp på Samantha, som riktar blicken drömmande ut mot fönstret.
”Ja men du är ju i stan nu och då slipper du ju gå hem”
”Precis, det är därför jag alltid tar bussen in till stan varje dag efter skolan istället för att gå hem”
”Brukar du?” frågar Miranda förvånat, trots att hon inte vet vad som finns att ens vara förvånad åt. Men något står ju uppenbarligen inte rätt till om Samantha inte vill gå hem.
”Det är mycket du inte vet om mig” fnyser Samantha och stirrar ner i den tomma kaffekoppen.
De går genom parken när de plötsligt hör åskan mullra borta i fjärran. Små vattendroppar börjar prassla mot löven när Miranda plötsligt tar tag i Samanthas krage och trycker henne till sig. Hon omfamnar Samantha och ger henne en lång kyss. Samantha förvånas över det som sker men gör inget motstånd. Tvärtom känns det ganska mysigt, men varför vet hon inte.
“Du är alldeles röd!” Kommenterar Miranda nöjt och tittar på Samantha.
“Det gör det samma. Jag oroar mig mer för att gå hem, än för att du kommer reta mig i skolan imorgon för det här”
Samanthas mörkbruna ögon tittar intensivt på Mirandas ljust gröna, som precis tänkt ge ett dräpande och retsamt svar, men plötsligt ångrar sig.
Dörren smäller igen med hjälp av vinden när Samantha går in genom huvudentrén i familjens förfallna villa. Hon ser Charlie, mannen som bor i huset som hon också bor i, och Charlie vacklar till när han riktar stegen mot henne. Hon känner sig inte mottaglig för en diskussion med en alkoholiserad vårdnadshavare, så hon riktar stegen snabbt mot sitt rum och hinner precis in och slår igen dörren framför näsan på Charlie, som genast börjar vråla om hur otacksam hon är trots att hon har tak över huvudet.