"Det måste vara skit!" håller Miranda med om när de åter är hemma hos henne efter den dåliga nyheten om Charlie. Samantha säger ingenting och hennes ögon är alldeles blanka, trots att hon aldrig tyckt om Charlie. Men ändå, hur ska man känna när ens släkting just drunknat? Det går ju liksom inte bara att fortsätta som vanligt.

Molnen utanför är tunga. Ett muller hörs långt bort i fjärran. Det kommer bli dåligt väder."Du kan sova över här om du vill" försöker Miranda muntra upp."Det gör jag gärna" svarar Samantha och ler ett litet svagt leende. Miranda besvarar leendet genom att ge Samantha en försiktig puss på kinden. Dimman utifrån tätnar. Samantha huttrar och Miranda kramar om henne."Jag kommer alltid finnas här för dig", säger hon och borrar ner huvudet i Samanthas hår."Alltid".

De ligger nakna i Mirandas dubbelsäng. Miranda vill bara hålla om Samantha och mysa. Hon flyttar sig närmare Samantha, men får ingen respons. Miranda flyttar sina händer längre ner på Samanthas kropp, men Samantha rycker bort dem. Hon vill inte. Miranda tänker att Samantha kommer må bättre bara hon får närhet, så hon närmar sig ännu en gång. Samantha drar sig undan. Hon vill inte.

”Jag vill inte nu”, säger hon och tittar på Miranda med ögon blanka av tårar. Miranda nickar, men lyssnar inte.

Hon placerar återigen sin hand mellan Samanthas ben. Smeker henne. Samantha är blickstilla. Säger inte ett ord. Rör inte en min. Blanka tårar rullar ner för kinden. Det är allt.

”Nej, jag vet inte Marre…” börjar Samantha men Miranda fortsätter som hypnotiserat. Samantha tystnar. Ligger tyst. Tar bara emot och gråter. Något förstörs i henne. Något har gått sönder för alltid.

Klockan är halv fem på morgonen. Samantha ligger klarvaken bredvid Miranda i den stora dubbelsängen. Hon funderar på att dra hem. Hon orkar inte vara kvar här. Allt känns åt helvete. Hon vill bara smita.

Tyst smyger hon upp, klär på sig och lämnar en sovandes Miranda och huset bakom sig. Hon väcker inte Miranda.

Solljuset leker sig in genom gardinerna. Miranda rycker till.

”Hmmm, Sam?”

Hon vänder sig mot det håll där Samantha tidigare legat, men finner att platsen är tom.

”Sam?”

Miranda sätter sig klarvaken upp i sängen. Hon ser sig om i rummet. Sen sätter hon händerna får ansiktet och brister ut i gråt. Vad fan har hon gjort? Hon kan inte beskriva sitt beteende som annat än själviskt och betedde sig som om hon var hypnotiserad… det kan hon inte ens förklara själv! Så hur ska då Samantha kunna förstå vad som hände, när inte ens Miranda själv kan förstå? Hon kan inte skylla på något, allt är hennes fel och tänk om det händer Samantha något nu? Då kan Miranda inte leva med sig själv.

Miranda funderar på vad hon nyss gjort. Hon känner sig som den mest dystra varelse i världen. Hur kunde hon göra så Samantha började gråta igen? Efter allt hon vart med om? Miranda skäms och hon tänker att det minsann är rätt åt henne. Men… Vem är det där? Hon ser Samantha stå vid vägkanten och skyndar sig fram till henne och anfaller henne med en kram. Samantha knuffar undan henne.

”Förlåt…” mumlar hon ofokuserat.

”Du är självisk och elak och jag kommer aldrig förlåta dig! Fan…” Samantha vänder sig om och störtar iväg. Miranda ska inte få se henne gråta ännu en gång! Tårarna rinner ner för kinderna. Hon hulkar tydligt. Inget är som det ska!